Det började som en blå triangel på min vad, kommer ihåg hur jag lade märke till den redan när jag gick i fyran/femman. När jag var gravid med Felicia blev bråcket plötsligt mörk och började argt sträcka sig en bit ner på vaden. Och visst har jag hört att det hjälper att gå i stödstrumpor, men efter att bara ha blivit tyngre och tyngre under graviditeten i 9 månader var det skönt att få lägga undan de där sardinkonserverna.
Med William fullkomligt explodera åderbräcket upp på min vad och satt där som ett fult och buckligt minne av graviditeten. Jag kom på mig själv med att försöka dölja det soliga dagar, och hitta på ursäkter för att inte ex. åka och bada med min dotter.
Så idag sker det: bråcket ska bort och jag får dessutom en välförtjänt paus i föräldralivet. Barnen har barnvakt och jag kan få ligga på soffan (med benet i högläge) och mysa med film, böcker och dokumentärer i två dagar. Och drömma mig bort till en soligare strand nästa sommar (efter projekt beach 2011).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar