Paus från föräldralivet, jovisst, men det var inte smärtfritt.
Operationen gick bra, bortsett från när jag trots bedövningen kände av när dom klippte av en ådra (aj!). Som tur var allt över redan efter 40 minuter och jag blev hänvisad in till ett eget rum på kliniken.
Så fort lokalbedövningen började släppa, började jag ana ett molande tryck från övre stygnen på vaden som strålade upp strax ovanför knävecket. Jag nämnde för sköterskan som tyckte att det var självklart och kom med värktabletter.
Tur att jag var preppad med både bedövning och smärtstillande för några kryckor fick jag inte, "det används sällan nuförtiden". Tack och lov kunde Jan köra hem mig.
Hemma blev jag ense om hur handikappad jag var, och tog mig fram genom att glida växelvis åt höger och vänster med den bra foten, för det var inte tal om att försöka hoppa på ett ben kände jag. Satan vad ont det gjorde när jag försökte ta mig till wc alt köket. Nåja, tänkte jag...jag var ju trots allt hänvisad till högläge och vila, så jag slog på några filmer och gav upp.
Efter två-tre dagar och ett återbesök hade jag fortfarande svårt att sätt ner tårna, för att inte tala om värken som nu smärtade i övre delen av vaden.
Nu 8 dagar senare kan jag stödja mig på foten, men ännu inte sträcka ut benet och haltar därför fram värre än en 80-åring som brutit höften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar